Jag läste - det kanske bara är ett tiotal år sedan - en lång presentation av författaren Johannes Salminen i "Ny Tid". Artikeln skämdes av en panegyrisk underton, mycket typisk för skribenten Söderling. Men den innehöll intressanta resonemang.
"Det var något bevänt med etablissemanget förr i tiden", yttrade Johannes Salminen (jag citerar ur minnet).
Sant.
Etablissemangets språkliga och tankemässiga förfall IDAG kan förslagsvis avläsas i Nya Argus.
Under sina första hundra år var tidskriften mig veterligen inte känd för att bedriva pronazistisk censur. Någon ansamling av stalinister kan jag heller inte dra mig till minnes.
I nummer 4/2010 är åtminstone den beundrade Chodorkovskij - och hans översättare Rotkirch - gamla Kremlmedlöpare. Söderling, som också här står för panegyriken, är f.d. Kremlmedlöpare i så måtto, att han på 1980-talet såvitt jag vet var anställd på en DFFF-tidning.
Här återger jag rader ur det brev om debattvägran jag skrev till Trygve Söderling för ett par veckor sedan:
Trygve!
När nu en gång Finlands 1900-talshistoria är tabu – dvs. när inte Henrik [Meinander] och inte Nya Argus vågar yttra någonting alls – gitter inte jag heller.
Vad skulle JAG ha att hämta i en polemik som berör Finland men inte mig? Jag lider inte någon brist på pengar. Publicitet har jag haft mer än de flesta. (Idag undrar jag hur, och varför, jag orkade skriva opinionsartiklar i Husis i flera år.)
Du vet lika bra som jag att NA-redaktionen nu anfört ogiltiga svepskäl mot min artikel.Klart att jag då är OERHÖRT MODFÄLLD av Argus’ feghet, ty den är ett slutgiltigt bevis på att Svenskfinlands etablissemang bildar en heltäckande mur för livslögnen. Jag har ingen lust (härutöver) att slå huvudet blodigt mot den muren.Och det kommer ingen annan att (tillåtas) göra heller.
******
Min första läsning av Nya Argus kan jag datera till Janssons redaktörskap. Den nuvarande räddhågsenheten ingick inte i den (förlorade!) liberalism som då rådde.(Jag var 23 år när ett bidrag av mig första gången trycktes i Nya Argus. Pärre Stenbäck var, tror jag, chefredaktör. Argumentet ”bristande källhänvisningar” skulle den gången ha varit fullt befogat, men en opinionsartikel av en liberalistisk och pro-sionistisk ung journalist var välkommen, säkert just för att den VAR en opinion.)
Det har alltid funnits ett parodiskt drag av second-string-uppsatser (opublicerbara, som du vet, i all fackpress) i Nya Argus. Men idag består tidskriften av BARA snusförnuftigheter, halvspråkigt skrivna. (Jag läste elektroniskt Redaktionssekreterarens poänglösa skriverier om Leo Ågren: det talas dialekt och det talas finska bland ”karaktärerna” – alltså romanfigurerna – och det leder ingen jäkla vart.)
Det måtte vara bekvämt att traska på i denna akademiska förtunning!
(Nu blev ju Östlings flerfaldiga inadvertenser orättade, också. Gratulerar till "källkritiken" och "argumenteringen".)
******
I ett några dagar gammalt nummer av Hbl ser jag en insändare som kallar (den troligen ordinarie) kolumnisten Tom Berglunds skriverier ”världsfrånvända och naiva”. Det är ord och inga visor. Det är vad jag kallar debatt. Nu blev det alltså klarlagt att Husis trots allt inte lider av alldeles samma debattskräck som ni.
mvh
KPJ
lördag 22 maj 2010
fredag 21 maj 2010
Nya Argus' "svenska"
Man behöver inte besudla sig med tidskriften "Nya Argus" som tryckalster. Den publicerar sina favoritartiklar elektroniskt och man kan därför syna språket i Nya Argus.
Om man orkar kan man tillgodogöra sig redaktionssekretarens ("Yasmins") pekoralistiska uppsats i nummer 3/2010 - där t.ex. "romanfigurer" med en anglicism kallas "karaktärer".
Tom Östling - f.d. chefredaktör - skriver ytterst otillfredsställande svenska i nummer 4/2010:
"Ombord på sitt specialtåg mellan S:t Michel och Helsingfors infann sig stunder av ro." (Han skriver på detta ställe om Gustaf Mannerheim, fast det verkar som om han menade "stunder"!)
Erik Wellander citerade redan 1939 en (annan) undermålig uppsats:
"Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag ej annat än beklaga Erik XIV."
Detta parodiska brott mot subjektsregeln skulle Henrik Meinander aldrig tillåta sig.
Inte jag heller.
Om man orkar kan man tillgodogöra sig redaktionssekretarens ("Yasmins") pekoralistiska uppsats i nummer 3/2010 - där t.ex. "romanfigurer" med en anglicism kallas "karaktärer".
Tom Östling - f.d. chefredaktör - skriver ytterst otillfredsställande svenska i nummer 4/2010:
"Ombord på sitt specialtåg mellan S:t Michel och Helsingfors infann sig stunder av ro." (Han skriver på detta ställe om Gustaf Mannerheim, fast det verkar som om han menade "stunder"!)
Erik Wellander citerade redan 1939 en (annan) undermålig uppsats:
"Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag ej annat än beklaga Erik XIV."
Detta parodiska brott mot subjektsregeln skulle Henrik Meinander aldrig tillåta sig.
Inte jag heller.
För Nya Argus är huvudsaken att nassarna behandlas med respekt
Som man kan se i min artikel påtalade jag också några direkta felläsningar, som denna:
Östling kallar något inadvertent Rolf Lagerborgs trätobroder ”Örnulf Tigerstedt”, trots att han hos Meinander är Bertel Gripenberg. Fast det kan gå på ett ut; de två såta ädlingarna var båda nazistanhängare.
Nya Argus ville inte veta av detta påpekande.
Strunt i läsarna!
Strunt även i skalderna!
Huvudsaken, för "Trygve" och "Yasmin", är inte källkritik och akribi (fast de gärna påstår det).
Nej, huvudsaken är att de finlandssvenska hemmanassarna behandlas med tillbörlig respekt!
Samt att Östlings prestige bevaras...
Östling kallar något inadvertent Rolf Lagerborgs trätobroder ”Örnulf Tigerstedt”, trots att han hos Meinander är Bertel Gripenberg. Fast det kan gå på ett ut; de två såta ädlingarna var båda nazistanhängare.
Nya Argus ville inte veta av detta påpekande.
Strunt i läsarna!
Strunt även i skalderna!
Huvudsaken, för "Trygve" och "Yasmin", är inte källkritik och akribi (fast de gärna påstår det).
Nej, huvudsaken är att de finlandssvenska hemmanassarna behandlas med tillbörlig respekt!
Samt att Östlings prestige bevaras...
Ett studietips gällande Nya Argus och etablissemangets kelgrisar
Det borde kunna vara intressant att kolla Nya Argus' redaktion och dess skribenter i tvenne avseenden:
1. Vilken inställning hade dessa individer under den stora sovjetanpassningens tid på 1970- och 1980-talet? Kan de ha varit med i "freds"- o.a. strävanden för att trampa ned oliktänkande? Kan det finnas till och med sådana som åtnjutit kommunistiska arvoden, exempelvis då de utfört publicistiska tjänster åt FKP/DFFF?
2. Hur valde deras anförvanter mellan nazism och demokrati under 1930- och 1940-talet? Jämför faders- och modersnamnen med de namn etablissemangets kelgrisar har idag! Namnen på hitlervännerna i Svenskfinlands topp hålls gärna dolda, men de kan blottläggas. "Halva adelskalendern och resten i skattekalendern", hette det i en revy som (också) Svenska teatern censurerade 1968.
Nå,
den berättigade frågan är nu:
Får inte före detta stalinister och deras medlöpare ändra sig, med ålderns rätt? Och är inte - a fortiori - tysksympatisörernas efterlevande fria från anförvanters skuld?
Utan tvivel - förutsatt att de inte står och hindrar en fri diskussion om Finlands 1900-talshistoria.
(Nya Argus' oförklarliga feghet kan få en och annan partiell förklaring av det studium jag här nämner.)
1. Vilken inställning hade dessa individer under den stora sovjetanpassningens tid på 1970- och 1980-talet? Kan de ha varit med i "freds"- o.a. strävanden för att trampa ned oliktänkande? Kan det finnas till och med sådana som åtnjutit kommunistiska arvoden, exempelvis då de utfört publicistiska tjänster åt FKP/DFFF?
2. Hur valde deras anförvanter mellan nazism och demokrati under 1930- och 1940-talet? Jämför faders- och modersnamnen med de namn etablissemangets kelgrisar har idag! Namnen på hitlervännerna i Svenskfinlands topp hålls gärna dolda, men de kan blottläggas. "Halva adelskalendern och resten i skattekalendern", hette det i en revy som (också) Svenska teatern censurerade 1968.
Nå,
den berättigade frågan är nu:
Får inte före detta stalinister och deras medlöpare ändra sig, med ålderns rätt? Och är inte - a fortiori - tysksympatisörernas efterlevande fria från anförvanters skuld?
Utan tvivel - förutsatt att de inte står och hindrar en fri diskussion om Finlands 1900-talshistoria.
(Nya Argus' oförklarliga feghet kan få en och annan partiell förklaring av det studium jag här nämner.)
onsdag 19 maj 2010
Artikeln som Nya Argus inte ville ha
Politisk korrekthet – omtyckt men onyttig
”Det har blivit en moderiktning att klaga över kriget”, skrev en otröstlig Bertel Gripenberg 1942.
Ack, det politiska motstånd som krigets magnificens fick utstå i samtiden - då har eftervärlden klagat bra mycket mindre!
Från 1946, då finländarna identifierade sig med de krigsansvariga politikernas egenrättfärdighet, har medier och medborgare idealiserat krigen – och avvisat minsta lilla ifrågasättande av nyttan med 100.000 finländska dödsoffer.
Inte heller Finlands husbönder i Kreml ville rumstera i finländarnas historieuppfattning.Det var ju inte befolkningen – t.ex. de av “oss” belägrade leningradborna - som regerade Sovjet, utan en styrande klick med “vänskapspolitik” på programmet.
En ny generation av finländska historiker har sedan slutet av 1980-talet (alltså: sedan grannen tillät ”glasnost”) vågat ta upp Finlands nazisympatier, censuren och krigspropagandan, hur Karelens ryssar behandlades och hur det akademiska Finland beredvilligt ställde sig i Storfinlands tjänst.
Till denna vetgiriga historikergeneration hör också Henrik Meinander, fast man inte skulle tro det av Nya Argus’ anmälan (och inte riktigt heller på grundval av boken “Finland 1944”).
Det jag här påtalar är att Nya Argus slutit upp kring ett redan överspelat tigande och samtyckande. Det sker när historikern Meinanders ovan nämnda bok anmäls.
NYA ARGUS ”DEMASKERAR” 1939
Tom Östling skriver (NA 4/2010):
”Nu när vi i tjugo år fått säga att Stalin började vinterkriget så kan vi säkert också tåla faktumet att fortsättningskriget utkämpades med benäget bistånd av Hitlers armé och tyska vapen... Sådant får Meinander mig att reflektera över...”
Förbudet mot kritik av Stalin är ett försåtligt postulat, som inte på något sätt har stöd hos Meinander.
”Påståendet att man under det kalla kriget inte fick tala och skriva om våra krig, annat än med självförnekelse, är obegriplig goja (puppua)”, skriver historikern Markku Jokisipilä. Han menar att somliga ”finlandiserade” opinionsbildare lider av en så svår baksmälla att ”vår bild av historien verkligen löper risk att förvrängas”.
Det som däremot luftats alldeles för litet i över 60 år är den första finländska republikens omogna och på flera sätt fördärvliga politik.
Det var forskare från främmande land som någorlunda tidigt kom att intressera sig för orsakerna till lilla Finlands delaktighet i världskriget. Först var amerikanen Charles Leonard Lundin (1957), på 1960-talet kompletterad av britten Anthony Upton (1965) och norskamerikanen Hans Peter Krosby (1968). Deras genomskådanden motarbetades vildsint av det akademiska Finland anfört av Arvi Korhonen, vars credo som historiker brukar anges som ”tjäna fosterlandet”.
ARNSTAD OCH MEINANDER
Nya Argus anmäler (3/2010) Henrik Arnstads ”Skyldig till skuld”, som dryftar Finlands och andra hitlerstyrda nationers skuld för den nazistiska framfarten 1941 – 1944. I numret därpå recenseras Henrik Meinanders ”Finland 1944”.
Ett steg fram, ett steg tillbaka.
Arnstads text är en sannskyldig uppfordran till konfrontation med det förflutna.
Meinanders tjocka bok är - som jag bedömer den - akribisk och mycket välskriven, men obehövlig.
I den mån Henrik Meinander alls vågar sig på något omdöme, tycks han företräda synen att den välsignade nationalkänslan snarast mår bra av krig.
Idén om gemenskap i nederlag närmar sig den gripenbergska tanken att man inte bör klanka på kriget – och följaktligen heller inte på den politik som lett till krig. (Ett klockrent exempel vore den serbiska nationalismens grundläggande myt, nederlaget vid Kosovo Polje år 1389).
Nya Argus’ ängsliga politiska korrekthet är inte gripen helt ur luften. Menlösheten har sin klangbotten hos Henrik Meinander, trots att han är en mycket meriterad kännare av 1900-talet.
Just Meinander vore på basis av sina färdigheter den rätte att tala om Svenskfinland, kriget och hitlerismen.
Det specifikt finlandssvenska bidraget till krigshets och nazimentalitet är för utomstående en bagatell och därför lätt att kamouflera. Det är nära nog tabu i vår finlandssvenska offentlighet.
MUMINDALEN OCH HISTORIEN
Sanningen är att Finlands svenskspråkiga etablissemang förlorade politisk makt redan efter 1918 – och begrep att det var bara början. Just därför skälvde den svenskspråkiga överklassen inför händelserna i Sovjetryssland, där l’ancien régime totalt hade fått stryka på foten.
Det är den uppenbara förklaringen till ansamlingen av krigshetsare och rasister i Svenskfinlands topp. ”De finaste namn man kan tänka sig... halva adelskalendern och resten ur taxeringskalendern”, som Cab, Gustaf och Boris formulerade det i pjäsen ”Finland hurra!” stoppad av Svenska Teaterns styrelse 1968.
Det som mig veterligt aldrig blivit rejält undersökt är varför - trots taxeringskalendern och adelskalendern - just Svenska folkpartiets riksdagsgrupp dominerades av fredsinriktade demokrater. Det är tänkbart att en kunnig historiker som Henrik Meinander, om han för en gångs skull vågade ta ett ordentligt kliv utanför allfarvägen, kunde bekräfta vad jag tror: att riksdagsgruppen var mer demokratisk än det övriga etablissemanget därför att Finland redan hade infört den (av överklassen hatade och hånade) allmänna rösträtten.
Detta skulle kunna bli ämne för en historiediskussion värd namnet, olik ältandet av ren och skär taktik (ex.vis Narva 1944) som bara kan kallas trivialisering.
RÅDDJUR OCH KNAPPOLOGI
Bortser vi från slagfältsbeskrivningarna är Meinander starkast när han beskriver den litterära scenen 1944. (Det märks att den också roar Tom Östling mest.)
I sin visa sjunger Tove Janssons ”Råddjur”:
”Men det gör ingenting
om man glömmer, råddar, tappar
ifall man är en samlare och kännare av knappar!”
Historikern Henrik Meinander har satt 1944 i en anekdotisk schablon. Boken är läsvärd för oss som är gamla nog att gilla både historia och historier.
I Östlings recension blir ”Finland 1944” en knappologisk upprepning av den politiskt mest korrekta läsarten. Nya Argus’ recensent har ”under läsningens gång” blivit ”övertygad om att Finland i fortsättningskriget inte slogs separat” – en övertygelse som t.ex. Argusmännen Eirik Hornborg och Jan-Magnus Jansson kunde förskaffa sig för över ett halvsekel sedan. ”Jatkosodan synty” av Mauno Jokipii trycktes 1987!
Recensenten låter sedan den fnoskiga backanalen i Torneå beblandas med Rovaniemis tragiska grusande. Det blir rena rama ”Råddjurets visa”, när Östling flyktigt nämner ”de trassliga fredssonderingarna vintern 1944” som om de faktiskt vore outgrundliga.
VILKA FRÅGOR ÄR VIKTIGAST?
Leif Höckerstedt anmäler i Nya Argus (nummer 3/2010) den rikssvenske journalisten Henrik Arnstads bok om historieförfalskning i ett antal europeiska ex- axel-stater, särskilt Finland.
”I verkligheten är det mest förbjudna något lite obehagligt ingen vill ta i”, skriver Leif Höckerstedt, ”nämligen de orubbliga nationella sanningarna och myterna.”
Tragglandet av vilka böcker som i nederlagets stund (1944-45) avlägsnades från biblioteken är, om något, knappologi.
Men idag – 2010 - finns Henrik Arnstads ”Skyldig till skuld” i tre (3) exemplar på Helsingforsregionens bibliotek. Meinanders bok ”Finland 1944” finns i 21 exemplar på svenska och 57 i finsk översättning!
Ändå är det solklart vilkendera av böckerna som är viktigare för debatten om Finlands underliga 1900-talshistoria.
* * * * *
Åbo Underrättelser frågade i en enkät bland finlandssvenska intellektuella 1927:
”Vad vill Ni i korthet säga Finlands folk på tioårsdagen av landets självständighet?”
Det svar ÅU då fick av filosofen Rolf Lagerborg var: ”Jo, av överfullt hjärta: Hut!”
Omdömet är tiofalt befogat idag. Det finns ingen levande hut i en historiker som, 66 år efter katastrofen, inte vågar omtala föremålet för Bertel Gripenbergs dyrkan utan att sätta ”Hitler-Tyskland” i anföringstecken. Si och så med skamkänslan är det också hos anmälaren, då denne finner ”ryka friskt samman” vara det adekvata uttrycket för en polemik mellan frihet och slaveri.
(Östling kallar något inadvertent Rolf Lagerborgs trätobroder ”Örnulf Tigerstedt”, trots att han hos Meinander är Bertel Gripenberg. Fast det kan gå på ett ut; de två såta ädlingarna var båda nazistanhängare.)
Själv lekman drar jag mig till minnes Erik Gustaf Geijers ord: ”Vad är det som sker i det som sker?” Det är inte mycket bevänt med skriverier som bara fortplantar myter.
KIM PETER JOHANSSON
Jag återkommer med Nya Argus' svepskäl och kommentarer till dem. Stay tuned!
”Det har blivit en moderiktning att klaga över kriget”, skrev en otröstlig Bertel Gripenberg 1942.
Ack, det politiska motstånd som krigets magnificens fick utstå i samtiden - då har eftervärlden klagat bra mycket mindre!
Från 1946, då finländarna identifierade sig med de krigsansvariga politikernas egenrättfärdighet, har medier och medborgare idealiserat krigen – och avvisat minsta lilla ifrågasättande av nyttan med 100.000 finländska dödsoffer.
Inte heller Finlands husbönder i Kreml ville rumstera i finländarnas historieuppfattning.Det var ju inte befolkningen – t.ex. de av “oss” belägrade leningradborna - som regerade Sovjet, utan en styrande klick med “vänskapspolitik” på programmet.
En ny generation av finländska historiker har sedan slutet av 1980-talet (alltså: sedan grannen tillät ”glasnost”) vågat ta upp Finlands nazisympatier, censuren och krigspropagandan, hur Karelens ryssar behandlades och hur det akademiska Finland beredvilligt ställde sig i Storfinlands tjänst.
Till denna vetgiriga historikergeneration hör också Henrik Meinander, fast man inte skulle tro det av Nya Argus’ anmälan (och inte riktigt heller på grundval av boken “Finland 1944”).
Det jag här påtalar är att Nya Argus slutit upp kring ett redan överspelat tigande och samtyckande. Det sker när historikern Meinanders ovan nämnda bok anmäls.
NYA ARGUS ”DEMASKERAR” 1939
Tom Östling skriver (NA 4/2010):
”Nu när vi i tjugo år fått säga att Stalin började vinterkriget så kan vi säkert också tåla faktumet att fortsättningskriget utkämpades med benäget bistånd av Hitlers armé och tyska vapen... Sådant får Meinander mig att reflektera över...”
Förbudet mot kritik av Stalin är ett försåtligt postulat, som inte på något sätt har stöd hos Meinander.
”Påståendet att man under det kalla kriget inte fick tala och skriva om våra krig, annat än med självförnekelse, är obegriplig goja (puppua)”, skriver historikern Markku Jokisipilä. Han menar att somliga ”finlandiserade” opinionsbildare lider av en så svår baksmälla att ”vår bild av historien verkligen löper risk att förvrängas”.
Det som däremot luftats alldeles för litet i över 60 år är den första finländska republikens omogna och på flera sätt fördärvliga politik.
Det var forskare från främmande land som någorlunda tidigt kom att intressera sig för orsakerna till lilla Finlands delaktighet i världskriget. Först var amerikanen Charles Leonard Lundin (1957), på 1960-talet kompletterad av britten Anthony Upton (1965) och norskamerikanen Hans Peter Krosby (1968). Deras genomskådanden motarbetades vildsint av det akademiska Finland anfört av Arvi Korhonen, vars credo som historiker brukar anges som ”tjäna fosterlandet”.
ARNSTAD OCH MEINANDER
Nya Argus anmäler (3/2010) Henrik Arnstads ”Skyldig till skuld”, som dryftar Finlands och andra hitlerstyrda nationers skuld för den nazistiska framfarten 1941 – 1944. I numret därpå recenseras Henrik Meinanders ”Finland 1944”.
Ett steg fram, ett steg tillbaka.
Arnstads text är en sannskyldig uppfordran till konfrontation med det förflutna.
Meinanders tjocka bok är - som jag bedömer den - akribisk och mycket välskriven, men obehövlig.
I den mån Henrik Meinander alls vågar sig på något omdöme, tycks han företräda synen att den välsignade nationalkänslan snarast mår bra av krig.
Idén om gemenskap i nederlag närmar sig den gripenbergska tanken att man inte bör klanka på kriget – och följaktligen heller inte på den politik som lett till krig. (Ett klockrent exempel vore den serbiska nationalismens grundläggande myt, nederlaget vid Kosovo Polje år 1389).
Nya Argus’ ängsliga politiska korrekthet är inte gripen helt ur luften. Menlösheten har sin klangbotten hos Henrik Meinander, trots att han är en mycket meriterad kännare av 1900-talet.
Just Meinander vore på basis av sina färdigheter den rätte att tala om Svenskfinland, kriget och hitlerismen.
Det specifikt finlandssvenska bidraget till krigshets och nazimentalitet är för utomstående en bagatell och därför lätt att kamouflera. Det är nära nog tabu i vår finlandssvenska offentlighet.
MUMINDALEN OCH HISTORIEN
Sanningen är att Finlands svenskspråkiga etablissemang förlorade politisk makt redan efter 1918 – och begrep att det var bara början. Just därför skälvde den svenskspråkiga överklassen inför händelserna i Sovjetryssland, där l’ancien régime totalt hade fått stryka på foten.
Det är den uppenbara förklaringen till ansamlingen av krigshetsare och rasister i Svenskfinlands topp. ”De finaste namn man kan tänka sig... halva adelskalendern och resten ur taxeringskalendern”, som Cab, Gustaf och Boris formulerade det i pjäsen ”Finland hurra!” stoppad av Svenska Teaterns styrelse 1968.
Det som mig veterligt aldrig blivit rejält undersökt är varför - trots taxeringskalendern och adelskalendern - just Svenska folkpartiets riksdagsgrupp dominerades av fredsinriktade demokrater. Det är tänkbart att en kunnig historiker som Henrik Meinander, om han för en gångs skull vågade ta ett ordentligt kliv utanför allfarvägen, kunde bekräfta vad jag tror: att riksdagsgruppen var mer demokratisk än det övriga etablissemanget därför att Finland redan hade infört den (av överklassen hatade och hånade) allmänna rösträtten.
Detta skulle kunna bli ämne för en historiediskussion värd namnet, olik ältandet av ren och skär taktik (ex.vis Narva 1944) som bara kan kallas trivialisering.
RÅDDJUR OCH KNAPPOLOGI
Bortser vi från slagfältsbeskrivningarna är Meinander starkast när han beskriver den litterära scenen 1944. (Det märks att den också roar Tom Östling mest.)
I sin visa sjunger Tove Janssons ”Råddjur”:
”Men det gör ingenting
om man glömmer, råddar, tappar
ifall man är en samlare och kännare av knappar!”
Historikern Henrik Meinander har satt 1944 i en anekdotisk schablon. Boken är läsvärd för oss som är gamla nog att gilla både historia och historier.
I Östlings recension blir ”Finland 1944” en knappologisk upprepning av den politiskt mest korrekta läsarten. Nya Argus’ recensent har ”under läsningens gång” blivit ”övertygad om att Finland i fortsättningskriget inte slogs separat” – en övertygelse som t.ex. Argusmännen Eirik Hornborg och Jan-Magnus Jansson kunde förskaffa sig för över ett halvsekel sedan. ”Jatkosodan synty” av Mauno Jokipii trycktes 1987!
Recensenten låter sedan den fnoskiga backanalen i Torneå beblandas med Rovaniemis tragiska grusande. Det blir rena rama ”Råddjurets visa”, när Östling flyktigt nämner ”de trassliga fredssonderingarna vintern 1944” som om de faktiskt vore outgrundliga.
VILKA FRÅGOR ÄR VIKTIGAST?
Leif Höckerstedt anmäler i Nya Argus (nummer 3/2010) den rikssvenske journalisten Henrik Arnstads bok om historieförfalskning i ett antal europeiska ex- axel-stater, särskilt Finland.
”I verkligheten är det mest förbjudna något lite obehagligt ingen vill ta i”, skriver Leif Höckerstedt, ”nämligen de orubbliga nationella sanningarna och myterna.”
Tragglandet av vilka böcker som i nederlagets stund (1944-45) avlägsnades från biblioteken är, om något, knappologi.
Men idag – 2010 - finns Henrik Arnstads ”Skyldig till skuld” i tre (3) exemplar på Helsingforsregionens bibliotek. Meinanders bok ”Finland 1944” finns i 21 exemplar på svenska och 57 i finsk översättning!
Ändå är det solklart vilkendera av böckerna som är viktigare för debatten om Finlands underliga 1900-talshistoria.
* * * * *
Åbo Underrättelser frågade i en enkät bland finlandssvenska intellektuella 1927:
”Vad vill Ni i korthet säga Finlands folk på tioårsdagen av landets självständighet?”
Det svar ÅU då fick av filosofen Rolf Lagerborg var: ”Jo, av överfullt hjärta: Hut!”
Omdömet är tiofalt befogat idag. Det finns ingen levande hut i en historiker som, 66 år efter katastrofen, inte vågar omtala föremålet för Bertel Gripenbergs dyrkan utan att sätta ”Hitler-Tyskland” i anföringstecken. Si och så med skamkänslan är det också hos anmälaren, då denne finner ”ryka friskt samman” vara det adekvata uttrycket för en polemik mellan frihet och slaveri.
(Östling kallar något inadvertent Rolf Lagerborgs trätobroder ”Örnulf Tigerstedt”, trots att han hos Meinander är Bertel Gripenberg. Fast det kan gå på ett ut; de två såta ädlingarna var båda nazistanhängare.)
Själv lekman drar jag mig till minnes Erik Gustaf Geijers ord: ”Vad är det som sker i det som sker?” Det är inte mycket bevänt med skriverier som bara fortplantar myter.
KIM PETER JOHANSSON
Jag återkommer med Nya Argus' svepskäl och kommentarer till dem. Stay tuned!
måndag 17 maj 2010
Tidskriften Nya Argus skyddar lögn och analfabetism
Denna sida har hittills presenterat endast publicerade artiklar (och det i urval).
Jag skall hädanefter försöka, åtminstone ibland, åstadkomma fri opinionspublicistik.
Ämnet i rubriken kommer med det snaraste att vidareutvecklas.
Jag skall hädanefter försöka, åtminstone ibland, åstadkomma fri opinionspublicistik.
Ämnet i rubriken kommer med det snaraste att vidareutvecklas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)